Agent Cooper..... alias Think Twice;)
För 16 år sedan införköptes en liten vildhäst...som då bara var 6 månader gammal.
Jo han var faktiskt....alldeles på "riktigt" en vildhäst.
Lilla Cooper växte upp i en hästflock långt inne i den djupa skogen....där ca 20 ston och en hingst levde livets glada dagar!
Naturen fick ha sin egen gång här.....Skogs Max (hingsten) hade ett jobb att sköta nämligen se till att alla stona blev dräktiga!
Här levde hästarna mer eller mindre sina egna liv, utan någon större mänsklig kontakt
Bonden som ägde alla hästarna, hade en väldigt stor skogsmark, på flera hektar vill ja minnas plus att det fanns en större maskinhall som hästarna blev stödutfodrade i och kunde söka sig skydd ifrån både regn och rusk!
Men så kommer den dagen som man till slut måste skilja på stoet och fölet, så att ruljansen kan gå vidare.
Jag och en väninna hade bestämt oss för att köpa var sin liten fölunge......eftersom läget var som det var....fanns det ingen chans att göra någon närmare besiktning på det tilltänkta lilla ponnyfölet man ville ha.....
Men jag slog till..... och på 100 meters avstånd kunde jag få se en glimt av mitt tilltänkta objekt ...ja.....det fick bli som det ville, lite chanser får man ta här i livet och priset....var hyfsat bra.... that´s it:)
Visst det var ett trist abrupt skilje mellan moder och föl....då man vanligtvis brukar skilja dom åt under en längre tid, men omständigheterna gjorde att detta inte var möjligt
Kan ju egentligen skriva hur mycket som helst här....men för att göra historien kort!
Efter att ha fått hem lille Cooper väntade oss en lång och väldigt varsam tid för att vinna hans tillförlit och att även göra honom social.
Det flöt på....och ett år senare åkte vi på vår första utställning....där han gick vidare... och fick en biljett till riksutställningen i Linköping, som vi också åkte till.
Hade sen lite planer på att försöka få igenom honom som godkänd hingst, men så fick han i samma veva en bronkit...och jag lade då ner det projektet!
Tiden gick vidare 1997 sålde vi Cooper som då var 6 år....dottern hade dåligt med tid för sin häst då hon även samtidigt skulle satsa på sin cykelkarriär och Cooper behövde någon som hade bättre tid!
En vän till mig förmedlade köpet till en familj som hon kände och Cooper kom till en ny jättetrevlig familj.
Flera år senare försökte jag komma ikontakt med Coopers nya ägare, men numret hade upphört och ingen hänvisning till något nytt telefonnummer, vännen som förmedlade detta köp, även hon hade flyttat och gift sig så henne visste jag inte heller hur jag skulle nå.
Men frågar man lite här och där i hästkretsar så dyker det till slut upp någon som vet, så ett tu tre hade jag numret till min vän som förmedla köpet, men hon hade inte heller det nya numret samt berätta att familjen som köpt Cooper bodde nu halva året i Spanien...
Ja visste ju inte heller om Cooper fortfarande levde, eftersom han hade sin hosta, men ville ändå så gärna få veta hur han haft det....
Dagarna gick här och rätt som det var hade jag fått ett nytt mail från förmedlaren med det nya numret, till köparna.
Samma kväll ringde jag dit....jag presentera mig, med namn och stad detta är nu (10 år senare)
Men du: Svarade mamman direkt i andra sidan luren.... Jag vet vem du är...
Hon berätta strax att dom inte hade kvar Cooper längre, och att han nu finns i Falsterbo, jag blev så glad att han levde....att tårarna genast rullade nerför min kind.
Nästa dag ringde jag direkt till den nya ägaren och hon berättade då att allt var frid och fröjd samt att dom älskade sin lilla Ponny....vi utväxlade båda den information vi hade om Cooper, hon poängterade också att han hade en sådan tillit till människor, vilket jag tycker känns riktigt trevligt med tanke på hur det en gång började!
Nu i början på nästa månad om inget oförhappandes inträffar (snökaos mm) så åker jag och dottern ner och hälsar på vår gamla ponny som nu hunnit bli hela 16 år.
Ska bli mycket intressant, man undrar klart om han känner igen oss, för det är ganska svårt att tyda dom signalerna på hästar, men vem vet vad han tänker ♥
Vilken solskens historia! Läste med spänning din berättelse och vilken tur att den slutade lyckligt. Hoppas ni nu även kommer iväg och hälsar på honom. Kram!
Vilken härlig historia, jag blir så rörd så tårarna trillar...
Ska bli spännande att höra fortsättningen och att se bilder sen =)
Ha en skön lördag!
Dom säger ju att en häst aldrig glömmer och nog tror jag han minns mig(oss) :) Kram
Oj vilken underbar historia,
skam den som ger sig! :-)
Spännande att läsa hur det går
för er på ert ev besök!
Kram Carina
Vilken härlig historia! Klart att han kommer att känna igen er, ni var ju dom första han lärde känna, å vad roligt!!
Falsterbo, inte så lång borta iaf :) Vilken härlig berättelse o så skönt att han har det bra. Ser verkligen fram emot fortsättning följer...:)
Ha de gott
Kramar
En liten fråga: STÄMDE VERKLIGEN DET DÄR TESTET???????? ;-))
ÅÅÅ här sitter jag nu med tårfyllda ögon. Vilken fin berättelse. Hoppas verkligen inget händer så ni kan åka och hälsa på honom. Visst kommer han ihåg er...djur glömmer aldrig.
16 år på en ponny är ju inte så hisklig hög ålder. (Vet du något om hans bronikit nu?)
Vad roligt det måste kännas att få det här beskedet att han har det bra...för många hästmänniskor har jag stora frågetecken efter...tyvärr
En riktig solskenshistoria du bjöd på här:-)
Härliga, hästtokiga Think Twice:-)
Lycka till med resan och återseendet.. klart han känner lukten av er:-)
Kramar
Nog känner han igen er =)
Du ska se att han visar det på nåt sätt.
Vilken underbar solskenshistoria. Kan förstå att tårarna rann.....Hoppas han känner igen er:) Ha en fin dag. Kram
Haha..!! Det var väl det jag trodde... ;-)
Härligt att ni hittade honom! För gudsskull glöm inte kameran!o)
Vad roligt att du hittade honom till slut - det är inget roligt att inte veta vad som har hänt! Hoppas vädret håller sig fint så ni kan åka och titta på honom! :)
Ulla-Tack, ja äntligen en saga som kan sluta lyckligt!
Ejmis-Ja sånt här är så känslosamt, men fortsättning följer;))
Caroline-Jo dom säger ju det, då håller vi tummarna för det! /Kram
Carina-Precis...trägen vinner och fortsättning följer;) /Kram
Mia-Tack! Ja det ska verkligen bli skoj...och ser fram emot det här mötet bestämt;)
Gunnel-Ja det är känslosamt att bara skriva, så många tårar jag fällde under tiden jag skrev! Bronkiten är mycket bättre idag, med rätt utfodring och en utebox..har detta gjort att besvären minskat, möjligtvis att luften också är bättre söderut!
Hade just dom planerna i åtanke när det begav sig att sälja honom uppåtlandet, där luften skall vara bättre för just hosthästar!
Pialotta-Tack..hihi ja ibland lyser solen upp ens väg! /Kram
Anki-Ja vi får hoppas på det, ett litet tecken räcker mer än väl!
A-Tack, ja vi får hålla tummarna! /Kram
Caroline cc-Nä, kameran måste absolut vara med den kommer ju att få ha nästhögsta prioritet den här dagen så vi kan föreviga honom ännu en gång!
Nette-Ja nu gäller det att vädret håller i sig man vill ju inte vänta längre när allt kommer omkring! /Kram
//Think Twice
En riktig solskenshistoria! Hoppas ni får ett underbart nostalgiskt möte!
Jag ryser när jag läser din berättelse. Så roligt att du har hittat honom! Hoppas ni kommer iväg för att träffa honom.