♥ ♥ ♥ Think Twice

Tänk så otroligt skönt att få känna sig som människa igen, och speciellt efter dom
här 14 dagarna som man mer eller mindre rört sig som en zombie.
Det är egentligen ganska sjukt i sig, att man ska behöva vara sjuk för att uppskatta
hur härligt det är att få vara frisk igen, och kanske rent utav hälsosamt att få det perspektivet ibland.

Efter middag var det dags att trotsa vädergudarna, det har sina för och nackdelar
att bo nära kusten, då det oftast blir ett riktigt blåshål här.

Alternativet är då inget annat en skogen, fast jag gillar skogen rätt skarpt, det är
väl snarare det att jag vill ha lite variation, och inte alltid åka till samma ställe,
därför fick utflykten gå ett par tre mil hemifrån till Finnstorp, en byhåla med två mjölkabord ungefär, (tror inte jag salta något i den storien heller) :P

Naturligtvist kom kameran med, men man sakna solen på sina ställen, samt att naturen i sig är ganska grå och tråkig, trot om ni vill men detta är den 17 feb, när
ska vintern komma ?




Egentligen inte mycket att säga här, mer än att det är en stig


Knöliare rot får man leta efter...!

När det gäller vardagsrutiner så skiljer sig den ena dagen inte nämnvärt från de övriga.
Man skall ta sig till jobbet, köra samma väg, kan väl egentligen varenda vägbula
med utantill.
Själv har jag inte speciellt lång väg till jobbet, men tar mig ändå dit bilandes och uppskattningsvis så blir det ca1,5 km.

Men vad jag kom å tänka på var häromdagen, kan inte hjälpa det men jag älskar när folk blinkar till mig,
den där lilla oskyldiga flirten som betyder så otroligt mycket för framtiden.

Det hela hände när jag skulle ta mig  hem efter arbetet, och som leder längst en stor allè, det var där det hela inträffa.
Jag kom körande i mina egna tankar och just då blinkar den mötande bilen på mig,
2 sekunder senare går det upp ett liljeholmens "aha" ja tror ja vet, och sänker blicken snabbt som ögat mot instrumentbrädan, kontroll 1 hur fort kör jag, åh.. sen är det bältet, ojsan... på med det då! 
Pust och suck och det är några 100 meter till innan  mästerfotografen står där med siktet inställt just på mig, tankarna far runt hann ja eller inte, och lika spänd som en fiol intas bästa käppkines stilen när man sakta kryper  förbi som en glad pensionär och med världens största påklistrade leende, det enda som fattades är  att man skulle vinka som "Silvia" med.
Ja tänk vilken scenförändring, och utan den minsta lilla tvekan  intar jag just den rollen som "smilfink",
för vilken katastrof det skulle vara att bli av med lappen och dessutom punga ut med en massa lusentappar på kalaset!
Usch ja det där vill man inte ens tänka på.
Men som tur var så klara jag mig den här gången med! *Helnöjd* var ordet!

Så där jag nu har jag snart hittat dom flesta finesser,
nu återstår bara att kunna infoga en bild med.
Får väl vända mig mot dig Caroline, hjälparen i nöden:P
Så får jag ha ett litet uttalande med, vad du tycker om bloggen ?
Kram till alla som förtjänar det!

Välkommen till min nya blogg!