En saga blir sann!
Då kom äntligen den stora dagen då det blev dags att besöka vår gamla ponny!
Tanken var att jag och dottern skulle åkt tillsammans till Falsterbo, men hur vi än vände och vred så fick vi ingen ledig tid som passa oss båda samtidigt.
Därför åkte jag iväg den här första gången ensam, ville inte utmana ödet och vänta längre, hur det än är, så är ju 16 år iofs ingen ålder på en häst, men man vet ju aldrig vad som kan hända, eftersom resan har varit så lång att hitta Cooper igen efter alla dessa år.
Efter att ha studerat sjudygnsprognosen var valet lätt så i tisdags när solen sken, startade jag min lilla färd söderut.
Räkna lite lätt på att det skulle vara ca 7½ mil dit, den första biten körde jag längst E6:an
under körningen satt jag i mina egna tankar och fundera på vårt återförenande, skulle han känna igen mig tro..?
När jag avverkat 5-6mil började skyltarna visa både Falsterbo o Skanör, ju närmare jag kom resans mål ju mer for tankarna, jag är en så otroligt känslig person och berörs väldigt mycket när det gäller både återföreningar och avsked, så under resan gång hann där trilla både en och två tårar ju mer jag tänkte på mötet med Cooper.
Ja ringde till Coopers ägare en mil innan Falsterbo och då skulle hon möta upp mig vid stallarna!
Väl framme i Falsterbo parkera jag bilen och klev ur, nu skulle jag först träffa Coopers ägare, vi har ju bara talats vid per telefon sedan tidigare, så jag hade ingen aning om vem jag skulle titta efter, men efter en stund kommer där fram en tjej med samma undrande blick som jag...och fråga... är det Coopers första ägare....jajamensan svara jag sen gick allt av sig själv, hästfolk är oftast väldigt enkla personer så allt bara flöt på, vi hade ju massor att prata om.
Vi tog oss fram till stallarna, jag trodde att han kanske stod inne och väntade, men han gick ute i hagen...en bit därifrån!
Ivrig var ju jag att få se honom, när vi kommit fram till hagen stod där en välbekant vän och syna mig först!
Ägaren gav honom ett äpple sen gick vi in i hagen, jag kommer ihåg honom som en ganska så lugn häst i hagen, men direkt när vi kommit in i hagen visade han direkt upp ett ärevarv att han minsann lärt sig att bocka....kanske det var en liten vink till mig!
Mitt första intryck var att han hade blivit ännu större, färgen var också lite obekant eftersom jag aldrig hade honom klippt och därmed var han ljusare i pälsen än vanligt, då ägaren hade klippt honom samma dag så att han skulle vara fin när jag kom och hälsa på!
Köpte med mig en hel påse morötter, man kan ju inte komma tomhänt en sådan här dag!
Vi tog in honom i stallet, där stod vi och kela en stund sen gjorde vi honom iordning för en ridtur!
Ägaren ville visa hur duktig han blivit i dressyr!
Så hon red några runder sen ville hon absolut att jag skulle upp och rida en sväng med och det kändes underbart att åter sitta på hans rygg!
Måste säga att han har fått det jättebra och jag känner att hans nya ägare är en väldigt rejäl människa som vill hans bästa i alla väder.
Efter avslutad ridtur fick Cooper ett välförtjänt kvällsmål i sin utebox.
Han bor verkligen mitt i "gräddan" för bara ca 100 meter därifrån finns dom berömda Falsterbotävlingarna man kan följa på TV varje år och jag tror bestämt att han redan lärt sig ett o annat därifrån!
Här syns det lilla stallet där han bor, boxarnas översta dörrar står alltid öppna och det är bra för hans hosta som faktiskt mer eller mindre försvunnit!
När vi var färdiga i stallet körde vi hem till Coopers ägare, jag hade med mig både filmer och bilder som vi satt och titta på under tiden vi fika och hade det trevligt!
Nu har vi bestämt att vi ska hålla kontakten och nästa besök är tänkt till vårkanten, då ska vädret förhoppningsvis vara lite ljusare så att det finns bättre förutsättningar så att Caroline också får träffa sin lilla älskling!
Länk ifrån tidigare berättelse om Cooper
Jag förstår att du tyckte det var ett känsligt ögonblick för till och med jag sitter här med glansiga ögon! Vad underbart att du hittade honom och att du fick se att han har det bra!!!! :)
Kram!
Det kallar jag härligt! Det verkar iaf.som han är väl omhuldad!o)Kul att se så fin han är!
En sådan solskenshistoria du berättar om.. måste vara rena julaftonen för dig Susanne att åter sitta på ryggen på din älskade cooper:-)
Så vackra bilder du tagit.. går igenom historien I Tiden:-)
Yllekramar
Man känner knappt igen honom...han har blivit gammal gubbe haha. Kram
Vilket underbart slut på en underbar
berättelse, en återföreing som upplevde
förväntningarna vad jag kan förstå :-)
Vilket vackert par ni är, syftar på sista
fotot i inlägget!
Kram Carina
Visst kände han igen dig! Det måste ha varit rena rama glädjedansen han gjorde...*L*
Så roligt att läsa o så fin han är :)
Det måste ha känts härligt när du fick rida honom igen. Verkligen fina bilder du tagit.
Ha de gott
Vilka härliga bilder !
Kan tänka mig det var underbart att se Cooper igen, och kan tänka mig att han kände igen er, och vad fin han är.
Måste ha varit en underbar dag.
Ha det så gott
Vilken lycka...kan inte annat säga än att jag fylls med värme och tårade ögon. Vad skönt för dig att få se honom och att han har det bra och en ägare som tar väl hand om honom. Vilken solskenshistoria....
Åh vad jag har väntat på denna berättelse!!
Vilket härligt återförenande och vilken snygging han är!
Hehe....nice med lite snö här :) Kram